1 kommentar

Serietekets årsbästa 2012: Berits val

Bäst under 2012! Fram till nyår kommer Serietekets personal och medarbetare att lista favoriterna bland årets seriealbum. Idag är det Berit Viklund som säger sitt. Berit är tidigare biblioteksassistent på Serieteket och har varit aktiv som serieskapare sedan tidigt detta millennium. Hon gav ut egna fanzinet Avhuggna foten 2001 och gick därefter på Serieskolan i Malmö. Hon publicerar serier på sin egen blogg och har medverkat i webbserietidningen babian.se. Hon är inititativtagare till och medlem i feministiska seriekollektivet Dotterbolaget och har arbetat med åtskilliga serierelaterade evenemang, både i Serietekets regi och utanför. Ett pågående projekt är Hemliga ritklubben.

Svenska seriealbum

Juni

Ett album som glatt mig under året var Julia Thorells Juni. I boken finns små nerslag i Junis liv, barndomen i hippiekollektivet med den frigjorda pappan som breder ut sig så mycket att Juni knappt får plats, konstskolestudier, farliga flirtar och semesterromanser. Det är vardagliga berättelser om osäkerhet, relationer, uppväxt och familj, och det är väldigt snygga bilder. Men också så mycket mer, Julia Thorell har en schvungig stil och jobbar med kompositioner som alltid fångar mitt intresse (inga rutor + mycket text), men det jag gillar allra bäst är hur uttrycksfulla alla människor är. Huvudkaraktären, Juni, läser jag som en rätt snygg tjej, baserat på den uppmärksamhet hon får i de serier som handlar om flirt och romans, men hon är sällan ”snygg” i bild, hon är uttrycksfull. Och häri ligger berättelsernas styrka, karaktären Juni, växer ju mer av boken jag avverkar. Första historien, om hippiepappan, förklarar konstskoleserien, om svårigheterna inför att ingå i en gemenskap. Juni blir en stark feministisk, men också individualistisk berättelse som är en fröjd att bläddra sig igenom.

I år skapade en serierecension debatt inom branschen, ett femtal tecknare, samtliga kvinnor, klumpades ihop och recensenten talade om bland annat om tecknarnas ”fascination för svart-vitt”. I denna grupp fanns bland annat Olivia Skjölds album Intränglingar, absurdistiska serier om män i hök- och potatisnäsor som talar förbi varann. Som konsument av rätt mycket gubbkultur (kultur producerad av vita, äldre män, tänk Bergman så är du hemma) är det en fröjd att läsa Olivias drift med gravallvarliga dialoger män emellan. Den påminner mig om ett av mina all-time favoritalbum, Safari Monseigneur, av den franska duon Ruppert och Mulot. Den utspelar sig under kolonialkrig i Afrika och består enbart av idiotiska, tröga, rasistiska och enormt vardagliga dialoger mellan soldater. Oftast händer ingenting, och när det gör det, så är det ofta hånande slapstick. Ett fantastisk album som borde vara obligatorisk parallelläsning till Tintin i Kongo. Boken är för vuxna och finns att låna på serieteket, tyvärr bara på franska. Nu åter till Olivia och hennes teckningsstil, mycket svärta och grovhet, med ett väldigt filmiskt bildspråk. Den anspelar på seriehistorien, jag ser likheter med The Ämersom litepalti ståry, men även med Adamson. Jag hoppas på mer från Olivia Skjöld och vore jag förläggare skulle jag ringa henne på studs.

Till svenska översatta album

Förra året skrev jag en nyårskrönika för bloggen Shazam.se och där jag tipsade om duon Hubert och Kerascoëts Skönheten (Beauté på originalspråk) och nu finns detta album på svenska! Det är en sedelärande saga, som problematiserar skönhetens inverkan i liv och samhälle. Den fula, fattiga och illaluktande huvudkaraktären får sin önskan att bli vacker uppfylld och hennes liv förändras dramatiskt. Även denna bok en feministisk skildring, som problematiserar skönheten, som ger makt och uppmärksamhet, men som också gör karaktären begärlig och utsatt. Och boken är naturligtvis vacker som en dag.

Ulli

I år kom Ulli Lusts tegelsten Idag är sista dagen på resten av ditt liv, årets bästa bok. Det här är en bok jag sneglade på innan den kom på svenska: inbjudande teckningar, rött pangigt omslag, men då bara på tyska. Boken handlar om 17-åriga punkaren Ulli som sticker från Österrike för att kunna leva lösdrivande i Italien. Med på färden har hon oftast med sin nyfunna vän Edi, som är sexuellt utlevande, oförsiktig och inte alltid en så bra vän. Berättelsen påminner mig om en rolig serie av Ingrid Ericson, hon önskar sig att bli en ny Kerouac, men inser omöjligheten i ”on the road” hon skulle bara mötas av repliker som ”Hej lilla stumpan, sitter du här själv?” Just detta blir huvudtemat hos Ulli Lust. 17-åriga Ulli får visserligen lära sig hur man klarar sig genom att tigga, sova i parker, osv, men mest genomgående är hur män i berättelsen tafsar, tjatar, tigger, utpressar och förgriper sig på Ulli. Boken är tung, och tyngst är inte övergreppen, utan skildringen av hotet som ligger över Ulli. Hur hon vill försvinna, bli osynlig, inte längre vara kvinna, då hon ständigt ses som villebråd och handelsvara. Berättelsen är nyanserad och tar upp andra ämnen än patriarkatets hävdande av rätten över kvinnokroppen, på väg mot södra Italien träffar Ulli en ung vän som erbjuder henne husrum, plötsligt uppenbaras att han är papperslös och på väg mot norra europa för att finna arbete. Kontrasten mellan hans och Ullis, den förrymda medleklassflickans, levnadsvillkor blir uppenbar, att fly till syd är en lyx. En annan reskamrat, en buddistisk munk, lämnar Ulli som resesällskap med förklaringen att han inte orkar med den uppmärksamhet och aggressivitet som kretsar kring henne. Problem som skapas när Ulli nekar män till sin kropp. Att berättelsen utspelar sig i Italien eller under 80-talet är inte viktigt. Den igenkännelse och sorg som jag känner när jag läser boken kommer också från dagens Sverige. För mig blir detta ett verk som fungerar som stridsbok, tröst och förklarar emotionella reaktioner som jag tidigare inte förstått. En bra beskrivning av vad det stundtals innebär att vara kvinna, må alla läsa. Som komplement kan jag rekommendera fanzinet Learning Good Consent som ger praktiska tips på hur man uppför sig vid sexuella möten.

Utländska album

Bechdel

När det kommer till utländska släpp känner jag mig oförskämt okunnig, det har varit slött läsår på seriefronten för mig. Störst för mig har releasen av Alison Bechdels Are You My Mother?, den andra delen i vad som verkar utveckla sig till en typ av familjekrönika över Bechdels. Sin far har hon redan skildrat i superba Fun Home, som också finns på svenska, och i en intervju har hon talat om att göra en bok om sina syskon. Den nya boken behandlar författarens förhållande till sin mor och om fadersgestaltningen var intrikat och medryckande och med många referenser till klassisk litteratur, så ställer denna bok högre krav på läsaren och refererar till psykoanalys. Även om jag inte kommer överens med teorierna alla gånger, så är en ingång i psykoanalysen alltid en krydda för mig. Boken är trögare och har inte samma berättarmässiga flyt som den tidigare, men det bekommer mig inte. Det Bechdel gör, gör ingen annan. Det är välarbetat, fyllt av lager och höga anspråk och detta finner jag inte så ofta i seriealbum, trots att jag alltid är på jakt. En av mina favoritförfattare släppte bok i år, det är bara att tacka och ta emot.

En annan alltid lika läsvärd författare är Guy Delisle som kom ut med Jerusalem i år. Det är samma recept som tidigare, Delisle bor och berättar från en plats i konflikt. Denna gång är det hans frus arbete som stationerar dem i Jerusalem och Delisle tecknar och sköter hushållet.

Bubblare

All I want for Christmas is planekonomi av Sara Granér, så himla snyggt och roligt att se längre serier från Sara igen. Frances del 3 av Joanna Hellgren, snyggt och filmiskt. De anhöriga av Pelle Forshed, jag ser så mycket fram emot att läsa albumet! Utställningen Dagböcker på Stockholms stadsbibliotek, mitt i pluggutmattningen kikade jag runt på utställningen och blev glad, kände tillförsikt för Seriesverige och kunde plugga vidare.

Minnen

I år dog Kristiina Kolehmainen. Jag har inte skrivit eller ritat något om det tidigare, det kändes svårt. Jag hade Kristiina i mitt stall av kvinnliga förebilder, jag dras lätt till riviga äldre kvinnor. Hon var driftig, individualist och krusade inte. Just denna förmåga att vara obekväm, hård, bitsk, till och med störig, beundrade jag mycket. Jag som är mer av en snäll kollektivist, kunde kasta ett öga på Kristiina och sträcka på mig och förhoppningsvis våga störa mer. Minnesbilden av en stenhård rödhåriga finska är lätt att hålla kvar, den fungerar vare sig hon är här eller inte. Det jag sörjer är den omvårdande chefen, den skvallrande vännen, den dansande partypinglan. Vem ska ge mig skvaller om europeiska seriestjärnor, utbyta erfarenheter om romanser, för att sen tvärt prata om utställningar, album, seriekonsten? Jag saknar henne.

Berit Viklund

One comment on “Serietekets årsbästa 2012: Berits val

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: